Idag är en stor dag. Den vill jag framför allt tacka min mamma för, tack för att du ''tar saken i taget'' när jag inte förmår. Fast mest mig själv, för att jag börjat komma till insikt.
Imorse hade jag en telefontid med en ätstörningsklinik. Mitt huvud har börjat säga ifrån. Min fixering kring mat och träning har börjat bli osund. Jag behöver hjälp. Det är stort att be om hjälp, jag känner mig ändå starkare än någonsin.
Så nu börjar den stora provningen - att gå ner i vikt är inte att leva ett normalt liv. Nu börjar resan dit. Jag är förväntansfull, för jag vet att livet har så mycket mer att ge mig än detta.
Tack, tack till alla er, som skulle göra allt för mig. Det är det största som finns.
