fatnessjonna

Har alltid tyckt att det är lite klyschigt att påstå att man inte vet vilka ens äkta vänner är förrän man gått igenom svårigheter här i livet, nu är jag faktiskt beredd att hålla med, fast tänkt åt andra hållet.. Att när man går igenom förändringar och liknande så värdesätter jag nu mer de nära och kära som har kunnat dela min glädje. 

 

Sen finns de som inte har riktigt samma förmåga, de som slänger till med en bitter kommentar. Har fått höra allt från ''Mår du verkligen bra?!'' eller ''Oj, du kommer få näringsbrister och få torrt hår och spruckna naglar''. Till er - jag har aldrig mått såhär bra och jag lever hellre med torrt hår och spruckna naglar än förblir fet livet ut. Puss.

 

Självfallet finns det hundratals människor som jag skulle kunna tacka för fina kommentarer osv men vill i detta inlägg hedra de som ligger närmast hjärtat - tack för att ni kan vara glada med mig. Ni anar inte.

 

Min man - som gör allt för mig, utan att kräva något tillbaka, jösses sån kärlek. 

 

Mamma & Pappa - utan er vore jag ingenting, det hoppas jag att ni vet. Varenda känsla kan jag känna tillsammans med er och inte en enda hemlighet behöver jag ha. 

 

Tjejkusinerna - mina ''små'' älsklingar. För träningssällskap, skratt, tårar, att ni peppar och berömmer samt att ni fortfarande orkar med att svara på mina meddelanden angående mig själv.

 

Bror - alltid min bror. Din existens är tillräcklig.

 

Carro - vet ingen som på långt håll som kan peppa, bekräfta och vara glad med mig så som du kan.